Varför är det alltid lika jobbigt att packa?! Trots att jag har skrivit packlista och planerat som bara den så blir det ändå alltid fel - i alla fall i mitt huvud. Jag bara vet att jag kommer att få betala för övervikt till exempel, har ingen våg här men väskan känns definitivt tyngre än 15 kg. Att handbagaget håller måttet på 10 kg får jag bara hålla tummarna för, vet inte vad jag gör om det är för tugnt. Åh, denna panik!

Förutom paniken över packningen så är jag överlycklig! Jag kan inte förstå att jag faktiskt kommer att träffa min familj imorgon.

För övrigt så har jag haft en mysig helg. I fredags åt jag ju på en grekisk restaurang med Stephanie och pojkarna, det var jättetrevligt. Igår åkte jag och Carmen in till Dublin och shoppade - jag köpte bland annat en finklänning som jag hade på mig på 21årsfesten igår kväll, eftersom det var black tie-tema. Sen sov jag hos C där jag har spenderat hela dagen idag. Jag fick en julklapp av hans föräldrar, tur att jag åtminstone hade köpt ett julkort till dem! Tyvärr har både jag och C dragit på oss en rejäl förkylning, vi vaknade imorse och hostade, snörvlade och nös som galningar.

Nu ska jag pricka av det sista som måste göras ikväll och sen ska jag försöka sova. Fast jag vet inte hur det ska gå till, jag känner mig som ett litet barn kvällen före julafton! Bussen till flygplatsen går klockan 09:20 imorgon bitti, C kommer att sitta på den bussen och följa med mig. Men först ska jag lämna pojkarna i skolorna som vanligt - det kommer att kännas konstigt att säga hejdå...

(♥ 1 dag kvar)

Igår sattes julgranen upp här på Seabury Drive. Det kändes konstigt att dekorera julgranen utan min egen familj, vilket gjorde mig lite deppig. Men sen pratade jag med mamma och blev påmind om att jag kommer att kunna vara med och fixa julgranen hemma också - då blev jag glad. JAG LÄNGTAR HEM!!!
 
(♥ 8 dagar kvar)

Min "hemmagjorda" julgranskula.

SÅ HETER EN FACEBOOKGRUPP, OCH JAG TROR ATT DET ÄR MÅNGA FLER ÄN JAG SOM IKVÄLL HAR TÄNT TRE LJUST OCH TÄNKT LITE EXTRA PÅ NÅGON/NÅGRA NÄRA SOM HAR/HAR HAFT CANCER. JAG TÄNKER PÅ MIN MAMMA, MORMOR, MORFAR OCH MORBRORS FRU.

VEM TÄNKER DU PÅ?

Varför känns söndagar alltid så deppiga? Trots att det var soligt och varmt när jag gick hem från C imorse, och jag var på bra humör, sitter jag ändå här och deppar nu. Jag saknar min familj och mina vänner så otroligt mycket, och trots att det bara är ungefär fem veckor kvar tills jag får träffa dem så känns det som en evighet! Jag trivs jättebra här, det gör jag verkligen, men jag är tom utan de där hemma. Hem är där de du älskar bor. Jag deppar över att jag inte kommer att träffa A på ungefär två år, över hur det kommer att bli med mig och C när jag åker tillbaka till Sverige... Jag funderar på om allt kommer att vara som vanligt när jag kommer tillbaka, vilka som kommer att finnas kvar och vilka som inte kommer att bry sig ett dugg om att jag är tillbaka.

Det är jobbigt när man har en massa deppiga tankar och inget annat att göra än att skriva om det på en blogg.

Jag gillar inte tidsskillnaden mellan Irland och Japan. Du är saknad, vännen.

Din lilla filur är lite ledsen ikväll.

Igår kväll läste jag ut min bok Hela mitt hjärta, som är skriven av Catherine Dunne. De sista sidorna fick mig att tänka på mina föräldrar;

"Var dag har nog av sin plåga".
Det låter som något min mamma skulle säga, hihi. Hon har alltid varit bra på att lugna ner mig när jag varit stressad och trott att allt kommer skita sig.

"Jag hoppas att jag inte dör innan jag och mina barn har fått vara vuxna tillsammans".
Den meningen fick mig verkligen att tänka. Jag är glad att mina föräldrar lever och att jag får vara vuxen tillsammans med dem. Jag är stolt över dem, de har orkat med mig och stått vid min sida under mina tonårsdepressioner trots att jag har betett mig dåligt mot dem. Men det är väl så, bandet mellan föräldrar och barn är det allra starkaste. Det kanske man inte förstår när man är tonåring, men när man blir "vuxen" som jag nu är så inser man det. Jag menar inte att jag inte älskade mina föräldrar under tonårsperioden, men jag uppskattar och förstår dem på en helt annan nivå nu. Och nu när jag dessutom bor i ett annat land så växer kärleken för dem ännu mer.

Mamma och pappa, jag älskar och saknar er!

Jag vill passa på att säga att jag saknar mina vänner där hemma i Sverige så otroligt mycket. Just ikväll hade det varit så himla skönt att bara kunna plocka fram telefonen och ringa E, och bara prata sådär länge som man behöver ibland. Inte för att jag är ledsen eller så, men just ikväll saknar jag E och alla andra lite extra mycket. Vet inte varför, men kanske har det något att göra med att jag sitter helt ensam i ett stort hus i ett annat land...