Igår kväll läste jag ut min bok Hela mitt hjärta, som är skriven av Catherine Dunne. De sista sidorna fick mig att tänka på mina föräldrar;

"Var dag har nog av sin plåga".
Det låter som något min mamma skulle säga, hihi. Hon har alltid varit bra på att lugna ner mig när jag varit stressad och trott att allt kommer skita sig.

"Jag hoppas att jag inte dör innan jag och mina barn har fått vara vuxna tillsammans".
Den meningen fick mig verkligen att tänka. Jag är glad att mina föräldrar lever och att jag får vara vuxen tillsammans med dem. Jag är stolt över dem, de har orkat med mig och stått vid min sida under mina tonårsdepressioner trots att jag har betett mig dåligt mot dem. Men det är väl så, bandet mellan föräldrar och barn är det allra starkaste. Det kanske man inte förstår när man är tonåring, men när man blir "vuxen" som jag nu är så inser man det. Jag menar inte att jag inte älskade mina föräldrar under tonårsperioden, men jag uppskattar och förstår dem på en helt annan nivå nu. Och nu när jag dessutom bor i ett annat land så växer kärleken för dem ännu mer.

Mamma och pappa, jag älskar och saknar er!