Idag tog jag med Charlie till lekplatsen för första gången sen jag kom tillbaka, det var mysigt trots kylan. Fast den är i och för sig ingenting jämfört med Sveriges sibiriska kyla, brrr.

Hur som helst, när vi först kom till lekplatsen så var det en liten pojke och en liten flicka som satt och gungade på en gungbräda. De såg lite blyga ut och skrattade lite då och då. Jag såg flickan rodna och fnissa lite när pojken skrattade högt åt att hon åkte upp medan han åkte ner. Den lilla flickan såg så kär ut, och det fick mig att tänka på hur det är när man är kär när man är liten och hur det är när man är kär när man är stor (klyschvarning!). Varför kan det inte bara vara sådär igen? Varför måste det vara mer komplicerat än så? Varför måste kärlek vara så mycket mer än att man rodnar inför den man är kär i, att hålla varandra hårt i handen under en hel film och att pussas för att sen rodna lite mer?