Tänka sig, nu har jag varit i Sverige i nio hela dagar och har bara en dryg vecka kvar här. Det känns jättekonstigt att jag om åtta dagar ska åka tillbaka till Irland. Jag vet ju att jag har det bra där, jag bor hos en bra familj och jag har en underbar pojkvän där - men den glädje och livslust som jag har känt sen jag kom hem är svårslagen. Dessutom känns det som att jag har fått ut det jag ville av att åka iväg och vara au pair, nämligen att bestämma mig för om jag verkligen vill utbilda mig till förskolelärare - och det vill jag. En del av mig vill liksom bara komma igång med det nu på en gång, det känns som så lång tid till sommaren då jag kommer tillbaka hem igen och kan börja plugga. Men de månader jag har framför mig på Irland kommer förmodligen att gå fortare än de förra. För det första så har jag ju kommit in i rutinerna och har ett socialt liv där nu. För det andra så kommer både vänner och familj att hälsa på vid olika tillfällen - vilket gör att jag kommer att ha något att se fram emot lite då och då. Jag ser såklart även fram emot att spendera tid med pojkarna och att umgås med min pojkvän, men att få träffa sin familj och sina vänner efter att ha varit borta länge är ju oslagbart.

♥ Uppsala = hemma ♥